Ryska författare som samtidsvittnen
Ett sätt att se vart Ryssland är på väg är att gå till den ryska llitteraturen, skriver Annika Bäckström som läst Ljudmila Ulitskajas En munter begravning.
En ny bok
Ljudmila Ulitskaja
En munter begravning
(Bazar förlag, övers Kristina Rotkirch
Tidskrift
Ord & Bild nr 5/2007
RECENSION Vart går Ryssland?
Så har många undrat, från Gogols dagar fram till våra (Gogol, i avslutningen på Döda själar: "Ryssland, vart rusar du hän? ge svar. Hon ger inget svar.")
Ett sätt att orientera sig är att gå till den ryska litteraturen.Den har efter de senaste decenniernas politiska omvandlingar blivit svåröverskådlig, då de tidigare statliga förlagen ersatts av en snårskog av mindre och privata .
Hos oss är det finländare som leder spaningen. Kristina Rotkirch översatte år 2000 berättelsen Sonetjka av den uppmärksammade författaren Ljudmila Ulitskaja (född 1943, med läkarutbildning i grunden - som Tjechov, som Bulgakov). Nu har Rotkirch också givit oss En munter begravning (från 1998) av samma författare.
Händelserna utspelas på Manhattan i New York - i en vindsateljé över en lagerlokal, nödtorftigt utrustad med kök och sovalkov.Tidpunkten är dagarna kring 19 augusti 1991, antydd genom personernas upprörda intresse kring TV-apparaten. Det var då som en ny utveckling inom den ännu kvarstående Sovjetunionen var nära att omintetgöras i en kupp.
Personerna är ryssar från alla håll i förskingringen: judar, konstnärer, avhoppade dissidenter. De har ett gemensamt: "de hade överskridit en gräns, de hade brutit eller förändrat sin livslinje, de hade ryckt upp sina gamla rötter och bildat nya i en annan jordmån med annan konsistens, med annan färg och doft."
Ateljén fungerar som ett kök i Leningrad eller Moskva under Brezjnev-tiden: självbjudna gäster kommer ut och in, diskussionerna går höga - men här utan skräck för avlyssning eller övervakning. Som vanligt i ryska romaner får läsaren anstränga sig för att hålla reda på persongalleriet. En växling av namn, smeknamn, kortnamn, familjenamn.
Centrum och brännpunkten för alla dessa öden är Alik, en konstnär döende i en obevekligt framskridande muskelsjukdom. Livet fortgår omkring honom, alla har del i det - närvarande eller förflutet. Vi får det i fragment och droppar från olika medvetanden, vid olika tidpunkter - även Aliks eget fram till det sista mörkret med hans oväntade replik: "Jag är frisk!" Men han återkommer vid själva begravningen, med sin röst från ett kasettband som tonårsflickan, som man till sist inser måste vara hans dotter, håller upp, och en uppmaning till alla att dricka sig fulla och vara glada.
Det hela är ett pussel av rörliga bitar, ett fyrverkeri eller en symfoni - som av Stravinskij eller Prokofjev - av idéer och ord. Ett konstverk.
Översättningen är osökt - så när som på några beteckningar på persedlar burna av präster i olika trossamfund - och lätt att ta till sig.
Men också från svensk botten finns nu möjlighet att ta del av nyare tendenser i rysk litteratur. Tidskriften Ord&Bilds senaste nummer 5, 2007 har blivit en antologi, ägnad nya ryska berättare. De tio har utvalts, översatts, sammanställts och introduceras av Kajsa Öberg Lindsten. Hon gör det med självständig upptäckariver, entusiasm och kärlek . De utvalda visar anknytningar såväl till gamla ryska berättartraditioner som till företeelser i en ny tid. Den hos oss redan uppmärksammade Arkadij Babtjenko företräds av sina Tio avsnitt om kriget (i Tjetjenien) - naket och skakande.
Litterärt sett överskuggas de dock alla av Ljudmila Petrusjevskaja, född 1938 och sedan länge berömd. Hennes berättelse Trädets grenar ger i beskrivningen av några dagars besök i Vilnius en aktuell bild av hela det mänskliga och sociala läget i en utkant av det forna sovjetförbundet.
Kajsa Öberg Lindsten har översatt denna berättelse på författarens direkta uppdrag.
Annika Bäckström
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.